Ett slags historik
Ett slags historik
Kort variant
Född i Uppsala 1952, bosatt i Båstad sedan 2010. Barndom i Flen, ungdomsåren i Västerås. Bodde mellan åren 1979-2010 i Värmland. Debuterade som författare 1977 med den succéromanen Slamfarmen, en berättelse om en ung killes fabriksliv. Fick priser och pengar jag inte hade sökt. Valdes in i Författarförbundet men fortsatte kombinera industriarbete, främst som svetsare, med mitt skrivande. Skrev dramatik för scen och teve och nya böcker.
När min familj växt sig stor och jag kände att jag ville satsa fullt ut på skrivandet lade jag ner svetstången för gott och blev författare på heltid. Det var 1989 och på den vägen är det. Har ett dussin böcker på mitt samvete.
Jag är numer också förläggare och flitigt anlitad föreläsare.
För den vetgirige
”VAR ÄR DU FÖDD?”
Det är en fråga som jag fått svara ett antal gånger.
”I en taxi,” kunde svaret ha blivit. Jag hade bråttom. Men de hann precis fram till BB i Uppsala. Vi bodde i ett litet samhälle på slätten som hette Alunda. Mitt namn var det en sjuksköterska som föreslog. Hon tyckte jag var ett Y-barn. Sådana brukar ha en stark förmåga att tänja på gränser.
När jag var sex månader flyttade vi till Flen. Där fick jag mina grundläggande koder om livet. 
Vi bodde i ett rött hus vid vägs änden av en grusväg och med en sagoskog inpå knutarna.
Vi lekte mycket. Burken, Land och rike och byggde kojor. Vid åtta års ålder gick flyttlasset till Västerås. Höghusområde, ett myller av ungar, gårdarnas krig, fotboll där vi sköt guld och silver och hockey där vi gick in och åt med skridskorna på. Skolor byggdes medan vi väntade. Tonårstid följde, en vit trimmad Zündapp K50, Rolling Stoneskonserter, ungdomsgårdar, alternativfestivaler och senare Vietnamdemonstrationer.
FABRIKSLIV
Var kursledare i skapande dramatik en kortare tid innan jag fick arbetare som grovrensare på Boliden Kemi. Ett jävla skitjobb, men fotboll, kamrater, politiska aktiviteter, solidaritetsaktioner, kulturarbete och min sköna motorcykel fick tillvaron att lyfta. Bodde i kollektiv. Jag skulle vara med och förändra världen. Det var drag. Allt var möjligt. Jag kände mig odödlig.
Återkomsten till fabriken efter tre veckors semester blev en käftsmäll. Men jag reste mig på nio och började skriva dagbok för att stå ut. Antecknade allt av värde och lite till. På köpet utvecklade jag ett eget språk.
DEBUTEN
Två år senare hade jag en tillfällig nattgäst, Lasse Strömstedt, f.d. kåkfarare. Han läste min dagbok och utbrast: ”Det här är ju rena dynamiten. Den ska inte stå och samla damm i din bokhylla”. Han gillade mitt sätt att uttrycka mig. ”Mitt uppe i skiten fanns en humor och ett ställningstagande för arbetarklassen som förde tankarna till de bästa av våra arbetarförfattare”, ansåg han.
Dagboken följde med Lasse till Stockholm och till bokförlaget Prisma. Jag uppmanades att skriva en roman. Det blev Slamfarmen, stor succé och ett himla liv. .
”Hans stil är livfull, okonstlat själmedveten…en mycket imponerande författare”, skrev Lars Andersson i DN.
”En blixtrande intelligent, djupt allvarlig, starkt analystisk roman”, skrev författarkanonen Lars Gustavsson.
Jaha! Jag var tjugofem år och tillskrevs plötsligt en plats på den litterära parnassen. Vad det ordet betydde visste jag inte, jag fick slå upp det . Jag ville fortsätta arbeta med mina händer, men det var ingen som ville anställa mig efter all uppmärksamhet jag fått i tidningar, radio och teve. ”Då skriver du bara en jävla bok”, sa de. Det hade jag kanske gjort för det finns mycket att skriva om. Uppslag saknas inte.
DRIVKRAFTER
Jag skriver för att vara med och påverka. Jag vill förändring. De sociala villkoren är drivkraften. Människans behov av identitet och delaktighet löper som en röd tråd i mitt berättande. Arbete, kärlek och solidaritet är andra nyckelbegrepp.
VERKSTADSARBETARE
Efter debuten blev jag medlem i Sveriges Författarförbund, trots att man måste ha skrivit två bra böcker för att platsa. Mitt fackliga engagemang lade jag på Metall. Jag arbetade som svetsare i många år. I slutet av 1970-talet flyttade jag till Värmland.
Var ett år på KMW i Karlstad och nio år på Arvikas största verkstad, som hette Volvo BM när jag började och Volvo Michigan Euclid industries när jag slutade. Kanske heter den något annat i dag, men i folkmun har man alltid kallat det ”Verken”. Man gör fortfarande gula hjullastare. Jag var styrelseledamot i verkstadsklubben, skyddsombud, studiecirkelledare, redaktionsmedlem för vårt klubblad, kultur- och kontaktombud.
En varm augustidag 1989 kände jag att det var nog. Jag sa upp mig. Platschefen kom ner klädd i vit skjorta och med kavajen hängande på ryggen, fastkrokad i pekfingret. Han undrade hur det skulle gå om alla gjorde som jag. ”Bra”, sa jag. Tio minuter senare stod jag i duschen. Sedan dess har jag verkat som författare.
VAD JAG SKRIVER
Jag har skrivit romaner, noveller, dramatik för scen och teve, kulturartiklar, krönikor, kåserier och litterära reportage. Dessutom har jag sammanställt några antologier och arbetat med läs- och skrivkunnighetsfrågor. Jag var ledamot i den svenska Läskunnighetskommittén under FN: s internationella läskunnighetsår 1990. Under första decenniet av 2000-talet skrev jag tre historiska dokumentationer om tre metallavdelningar i Sverige, avdelning 113 i Smedjebacken, avdelning 123 i Avesta och avdelning 169 i Hofors. Det är viktigt att vi känner vår historia, våra rötter, för att veta vilka vi är och var vi är på väg. Många av de barn och ungdomar jag möter vid mina resor runt om i landet vet mer om teves alla såpaskådisars liv än om sina egna far- och morföräldrars härkomst, om det Sverige som är deras ursprung, med armod, svartlistning och emigration. Att känna sin historia, att ha kontakt med sitt ursprung, är att lite bättre förstå sig själv, sin samtid men också sin framtid.
Min senaste roman heter Tro, hopp och jävelskap. Det är en en fristående fortsättning på den mycket uppskattade Låtsaskungen och har tillkommit på begäran från läsarna. Bibliotekstjänst skrev att det var en utomordentligt underhållande utvecklingsroman. Sedan följde Mitt namn är Kocki, en skildring av ett mycket speciellt livsöde i Sverige. Lasse Anrell skrev i Aftonbladet att det var en briljant och lysande historia. Skrev därefter Mannen som gick ut och kom in som handlar om hur rikt språket är och bygger på texter som elever har skrivit vid mina skolbesök. En riktigt rolig bok. Mina två senaste böcker heter Upptakten och Underifrån och är de två första i en serie som jag kallar för En litterär arbetare. Nu arbetar jag med en tredje del. Har stor förhoppningar på att de finner sin publik.
